Imorn ska jag vara med på bänken på första träningsmatchen i handboll för Arboga.
Sitter som coach och andre målvakt.
"Ifall att" jag måste hopppa in. Hoppas verkligen inte jag behöver göra detta.
Egentligen vill jag inte vara med alls. Men när dom frågade och tryckte på ömma punkter så kunde jag inte säga nej. Fast jag egentligen inte vill.
Ångesten för att vara i hallen stryper mig snart. Det kommer vara så himlans jobbigt att inte få höra pappas röst som skriker så att man skäms, fast han egentligen bara ville väl och hejja på oss.
Ursch, nej jag vill inte!! Varför sa jag ja?! Varför kan jag aldrig lära mig att säga nej?
Och lyssan på mig själv om vad jag vill.?
Min blick kommer glida runt och kolla om "han hunnit hem" till matchen,
om han är där i sina arbetskläder eller rutiga byxor och randig tröja som egentligen inte alls passar ihop men som han tyckte va fint. Nej för dom byxorna och IFK göteborg pikén och hans golfskor som han fick av Anders, men nya fräscha HELA underkläder är kremerade och nergrävda i minneslunden.
Min pappa kommer alltså inte stå där med för många tuggummin i käften, massa rakvatten, hetsande och peppa imorgon.
Urs det kommer vara så jävla jobbigt, jag vill inte.
Men jag gör det för min systers skull.
Mitt hjärta går snart sönder känner jag.
Om jag kunde så skulle jag laga allas i min närhets hjärna och hjärta.
Skulle tömma deras tankar och energi och baara fylla på med nya positiva tankar och framtiden, ge dom ny energi att vilja fortsätta med vardagen och vilja leva som förut.
Inte glömma att pappa är död utan bara kunde "koppla" bort bara för en liten tid för att sedan kunna minnas och komma ihåg han med glädje och utan saknad så att det gör ont och blir ledsna.
Fast mest av allt skulle jag vilja att han var med, som förut som innan den 19 juli 2011.
Innan kl 11.39 då jag fick samtalet.
Mina tankar bara snurrar. Varför ringde jag inte till honom på måndagen som jag hade tänkt med inte hann? Hann skulle jag nog gjort om jag tog mig tiden. tänk om jag fick höra tidigare att han hade haft ont i hjärtat och sagt till lilla pappa att " Nu åker du in till lasarettet Pappa för jag vill ha dig här i resten av mitt liv?!" .
Tänk om han hade lyssnat på mig då och åkt in?
Tänk om jag bara hade gett Pappsen lite mer av den uppmärksamhet han ville ha utav mig?
Dom samtalen som egentligen inte handlade om mycket, samtalen som kom klockan halv 8 en lördag morgon då jag hatade han för att han ringde så tidigt?!
Jag kan tänka "tänk-om " hundra tusen tals gånger och jag vet att man inte ska göra det men det går inte att sluta.
Jag skulle så gärna vilja få ett endaste litet tecken, ett litet hopp, en påhälsning, om att han verkligen har det bra och finns här hos oss.
Innan jag förlorar tron på allt . Så "dött" som det är runt omkring mig just nu har det aldrig vart.
Helt otroligt. Jag är nog rätt stängd just nu så om jag bara öppnar på locket lite grann kanske det kommer ett litet tecken, men glasburken med metallocket har nog rostat igen känns det som. Bajs.
Nej, nu ska jag försöka packa ihop väskan inför imorgon.
"Och när du står på toppen och tittar ner
och det är ljust vart än du ser
När du har vunnit
Kom ihåg mig då"
Sleep tight. Gud vare med er.
